glass och nudlar

Ligger i sjuksängen och kollar på SATC och inser att jag nog har utvecklats lite de senaste åren. Visserligen jättebra med en serie som bejakar sexualitet, men till vilket pris? Jag känner mig lite sorgsen när jag tittar på avsnitt efter avsnitt och känner att mitt liv handlar om mig och inte bara om alla världens killar. Men lättköpt underhållning är ibland precis vad man behöver.

Det är inte förens man är rädd att ha missat något som det verkligen spelar någon roll att man har missat det. Jag är rädd, men inte för det.

Skimrande molnkant

Vibrerande signaler

Faller mot natten